Den äldsta kännedomen om vårt lands fauna och flora färgades av folktron och var starkt inriktad på vad som kunde vara till nytta. Djupare insikter om växter och djur kom först med missionärerna och munkarna på medeltiden. Vid klostren anlades örtagårdar med odling av bl.a. medicinalväxter. Naturkunskapen kom därmed redan från första början att länkas samman med läkekonsten. Intresset för naturen som sådan var obetydligt och dessutom kraftigt motarbetat av kyrkan. Efter reformationen på 1500-talet drogs klostren in, örtagårdarna växte igen och många lärda flydde till utlandet.

Det första försöket att beskriva Sveriges natur gjordes av den katolske ärkebiskopen Olaus Magnus (1490–1557) som från sin exil i Italien arbetade med "Historia om de nordiska folken". Där fanns dock inte mycket av självupplevd naturbeskrivning. Trots allt måste hans imponerande verk betraktas som den första sammanfattande skildringen av den nordiska naturen.

Under 1600-talet och fram till 1740-talet dominerades den svenska naturvetenskapen av tre generationer Rudbeck i Uppsala: Johannes (Rudbeckius), Olof d.ä. och Olof d.y. Olof den äldre är mest känd för sitt verk "Campus Elysii" där han i naturlig storlek avbildade ca 7 000 växter. Bilderna hann dessvärre aldrig tryckas innan alla stockarna med träsnitt förstördes i den förödande branden i Uppsala år 1701. Olof den yngre var professor i medicin, liksom sin far och farfar, och dessutom en framstående tecknare. År 1695 gjorde han en resa till Lappland då han med stor skicklighet fyllde sin skissbok med många för vetenskapen dittills okända djur- och växtarter.

Carl von Linné

En av Olof Rudbeck den yngres favoritelever var Carl Linnaeus (1707–78) som blev så inspirerad av lärarens bilder och skildringar från det okända Lappland att han själv drog åstad norrut på en enmansexpedition år 1732. Den resulterade i två uppmärksammade arbeten, "Flora Lapponica" och resebeskrivningen "Iter Lapponicum". Två år senare genomförde han på uppdrag av landshövdingen i Falun sin stora forskningsresa i Dalarna.

Linné var redan på 1730-talet en internationellt berömd vetenskapsman. Han utvecklade en häpnadsväckande produktivitet. Vid decenniets slut hade han hunnit publicera sin stora botaniska reform, "Systema Naturae" (1735), regelsamlingen "Fundamenta botanica" (1736) och "Flora Lapponica" (1737) som lysande höjdpunkter. Linné blev år 1742 professor efter Rudbeck i Uppsala.

1741 inleddes raden av landskapsresor med färden till Öland och Gotland.
Dessa landskapsresor, bekostade av ständerna och författade på svenska språket, har kommit att ingå i vår nationallitteratur. 1700-talets svenska landskap stiger fram ur historiens dis i en daggfrisk klarhet, med sina lummiga hagar, översilade slåttermarker, parklika lövängar, mörka skogar och rykande svedjeland. Allt redovisas med skarpögd nyfikenhet – inte bara minsta ört eller kryp utan också sättet att bygga gärdesgårdar, bondfolkets klädsel och jordbruksredskapens utformning. Tusen små detaljer som dock aldrig fick undanskymma den viktiga nyttighetsaspekten, som var det yttersta ändamålet för resan.

Linné skulle komma att prägla större delen av sitt sekel inte bara inom naturforskningen. Han slog upp fönstren på vid gavel mot naturen och inspirerade skalder som Gyllenborg, Oxenstierna, Creutz och Bellman till stor poesi. Med kungaparet i spetsen samlade han naturforskare, amatörer, aristokrater, borgare och prästerskap inom sitt kraftfält och likt spindeln i nätet satt han hemma i Uppsala och håvade in naturalier och rön som lärjungarna sände honom från landets och världens alla hörn.

Han uppmuntrade präster och privatlärda ute i provinserna att insända berättelser och fynd och detta blev upptakten till en strid ström av sockenbeskrivningar, lokalfloror, naturalieinventeringar, flyttfågelrapporter och blomsterkalendrar. De sistnämnda var särskilt värdefulla enligt den utilistiska grundtanken att jordbrukaren genom dem skulle få goda tips om rätta tiden för sådd och skörd.

Den Linneanska andan lever vidare

I Linnés hjulspår och i hans anda färdades snart en rad mångsidiga herrar. A A Hülphers reste i de norrländska länen, Johan Fischerström beskrev i en lyrisk och faktaspäckad skildring Mälaren 1785, J C Linnerhielm inledde raden av estetiskt präglade kulturfärder i södra och mellersta Sverige på 1780-talet, A F Skjöldebrand målade och antecknade sig upp genom Lappland mot Nordkap vid sekelskiftet, Per Tham beskrev sin nyckfulla resa genom Mellansverige på 1790-talet, den färgstarke konstfilosofen C A Ehrenswärd skildrade sina reseäventyr med linneansk allsidighet och satirisk skärpa.

En lång rad framstående personer har i Linnés anda bidragit till kunskapen om Sveriges flora och fauna. Hans lärjungar drog ut i världen för att samla material och rapportera hem till sin lärofader. Kalm, Thunberg, Forsskål, Sparrman och Rolander är några av de berömda lärjungarna. Men den störste resenären bland dem var nog Daniel Solander, som följde James Cook på dennes världsomsegling med Endeavour 1768.

Naturforskningen hade mot slutet av 1700-talet börjat ändra karaktär i riktning mot allt större specialisering. I efterdyningen från den linneanska guldåldern uppträdde flera naturforskare som med en något diffus term brukar betecknas "linneaner" utan att de därför stått lärofadern nära. Bland dessa kan nämnas orkidékännaren och kryptogamforskaren Olof Swartz, lavspecialisten Erik Acharius, ”svampbotanikens fader” Elias Fries och zoologen Sven Nilsson.

Linné som läkare

Som så många naturforskare på sin tid var Linné läkare till yrket, verksam under många år i Stockholmssocietén. Linné har blivit världsberömd för sin systematiska klassificering av växt- och djurlivet. Mindre känt är att han på motsvarande vis även delade in sjukdomarna. I "Genera morborum", eller Sjukdomsgrupperna (1763), delade Linné in de då kända sjukdomarna i 11 klasser, 37 ordningar och 325 arter. Även om många sjukdomsbeteckningar används ännu idag, finns det inte många likheter med dagens medicinska vetenskap. Däremot vet vi ganska mycket om befolkningens, hälsotillstånd och dödsorsaker tack vare att Sverige har världens äldsta fullständiga befolkningsstatistik (från 1749), och provinsialläkarrapporter (från 1822).
Läs mer om Folkhälsa och sjukvård i historisk tid och idag:

Läs mer om Carl von Linné